Redan när jag skriver rubriken tåras mina ögon. Det känns fruktansvärt sårt att förstå. 
Imorgon vid 15.50 sitter jag på planet till Paris. 
Något jag har väntat på i evigheter. Jag har mejlat med min värdfamilj och min area rep. och alla verkar så fantastiskt gulliga Men trots det är jag nervös. 
Hur ska jag klara av att säga hejdå till personerna som jag älskar mest. 
Hur ska jag kunna berätta för min kära Ida att vi inte kommer att ses på 11 månader. 
Hur ska jag kunna överleva i ett vilt främmande land. 
Jag som älskar att vara hemma? 

Jag vet att jag kommer klara det. 
Jag vet att det kommer vara värt allt. 
För samtiditg som jag är livrädd är jag så fruktansvärt glad att jag gör detta och det känns helt fantastiskt. 
När jag faktiskt tänker på att jag ska vara borta så länge känns det overkligt. Som en dröm. 
För min hjärna har nog inte förstått det.