Hur ska man börja ett inlägg som handlar om något så viktigt som hemlängtan.
Jag kan nog börja med att säga att jag inte sitter och skriver detta för att jag lider av denna känsla. Snarare för att jag varit här i ca halva min tid nu och jag känner att det antaglige är några människor där hemma i sverige som kanske funderar på ett utbytessår eller som redan har blivit accepterade och bara väntar.
För mig var hemlängtan det jag fruktade allra mest. jag var rädd innan jag åkte att jag skulle ha hemlängtan, jag är fortfarande lite rädd att den kommer och är fruktansvärd igen.
När jag först kom hit var de hemskt, de första två veckorna var det jobbigaste i mitt liv hitils. Det kan jag svära på.
Hela tiden i sverige fick jag höra att de första veckorna är allting nytt och då har man inte hemlängtan. Allt är nytt och spännande. För mig började dock hemlängtan redan när vi satte foten utanför flygplanet. Det kännde inte rätt att vara hemifrån, jag ville tillbaka. Dagarna på det första lägret flög förbi, men jag kan säga att jag hade en olustig känsla.
Väl här hemma grät jag. Usch vad jag inte ville vara här, jag ringde min mamma, skrev med henne på facebook. Sa åt henne att hon måste låta miig åka hem om det inte blir bättre innan oktober, Försökte övertala henne att detta inte är rätt.
För mig var hemläntan att gråta, att ha ont i min mage, ha huvudvärk och känna mig ensammast i världen.
Min mamma gjorde då det värsta och även det bästa. Hon förbjöd mig att skriva med henne. Hon sa " vi pratar om en vecka" . Just då var det så hemskt. Jag kännde mig ensammast. Ensam i sydamerika, ledsen och förstår inte ett ord spanska.Det hjälpte, jag tog mig i kragen och här är jag nu
För mig var hemlängtan det jag fruktade allra mest. jag var rädd innan jag åkte att jag skulle ha hemlängtan, jag är fortfarande lite rädd att den kommer och är fruktansvärd igen.
När jag först kom hit var de hemskt, de första två veckorna var det jobbigaste i mitt liv hitils. Det kan jag svära på.
Hela tiden i sverige fick jag höra att de första veckorna är allting nytt och då har man inte hemlängtan. Allt är nytt och spännande. För mig började dock hemlängtan redan när vi satte foten utanför flygplanet. Det kännde inte rätt att vara hemifrån, jag ville tillbaka. Dagarna på det första lägret flög förbi, men jag kan säga att jag hade en olustig känsla.
Väl här hemma grät jag. Usch vad jag inte ville vara här, jag ringde min mamma, skrev med henne på facebook. Sa åt henne att hon måste låta miig åka hem om det inte blir bättre innan oktober, Försökte övertala henne att detta inte är rätt.
För mig var hemläntan att gråta, att ha ont i min mage, ha huvudvärk och känna mig ensammast i världen.
Min mamma gjorde då det värsta och även det bästa. Hon förbjöd mig att skriva med henne. Hon sa " vi pratar om en vecka" . Just då var det så hemskt. Jag kännde mig ensammast. Ensam i sydamerika, ledsen och förstår inte ett ord spanska.Det hjälpte, jag tog mig i kragen och här är jag nu
Nu har de gått ca 5 månader sedan den där gången, och det känns helt otroligt att jag ville lämna detta land.Att få vara här är det galnaste och mest underbara som hänt.
Jag har dagar då jag har hemlängtan, men en annan sorts hemlängtan.
Jag längtar inte längre efter sverige. Jag längtar efter att få prata med min familj och att få visa dem allt i sydamerika. Jag längtar efter att få dela med mig av mitt liv här, kunna visa dem väskor, kläder, bilder och låta dem prova olika maträtter.
Men det är okej, för att jag vet att om 169 dagar så kommer jag sitta på flygplanet till sverige. Om 170 dagar kommer jag krama min familj, visa dem bilder, bjuda på mate och berätta om mitt liv här.
För tillfället är det dock Uruguay som gäller. Jag brukar tänka såhär.
" Vad ska jag kunna berätta till min familj om jag bara sitter inne i ett rum och inte gör annat än att gråta? "
Sanningen är, att då kan jag inte berätta något.
Jag kan inte berätta att jag såg flera kolibrier ( Heter det så i plural?) flyga kring ett träd.
Jag kan inte berätta att jag och en kompis var hemma hos henne och badade i en pool och gjorde Liquado de frutilla. Jag kan inte visa bilder från stranden.
För tillfället är det dock Uruguay som gäller. Jag brukar tänka såhär.
" Vad ska jag kunna berätta till min familj om jag bara sitter inne i ett rum och inte gör annat än att gråta? "
Sanningen är, att då kan jag inte berätta något.
Jag kan inte berätta att jag såg flera kolibrier ( Heter det så i plural?) flyga kring ett träd.
Jag kan inte berätta att jag och en kompis var hemma hos henne och badade i en pool och gjorde Liquado de frutilla. Jag kan inte visa bilder från stranden.
0 kommentar(er)
